ettoppethjarta

Det finns ett litet hus mitt i en stor stad
Det är ett vackert hus som utstrålar glädje och värme till husen i dess närhet, de husen älskar det lilla huset och huset älskar dom.
Staden där det lilla huset är byggt är en lycklig stad.
Byggmästaren som byggt alla husen i staden älskar vart och ett av husen, för honom är ingen den andre lik.
Men vissa områdena av hus älskar inte byggmästaren, vissa vet inte ens om honom. När han kommer och knackar på öpnnar de inte sin dörr. Men för det lilla huset är det inte så, alla i dess område, inklusive det lilla huset älskar byggmästaren och han är ofta på besök i dessa hus.
Men det lilla huset har på senaste tid inte släppt in byggmästaren när han knackat på, han står och knackar och vill så gärna komma in, reparera det som är trasigt och städa det lilla huset.
Men det lilla huset vågar inte släppa in byggmästaren, det har blivit så stökigt i det lilla huset och vissa ställen är mer trasiga än vanligt. Byggmästaren vet om detta, för om han inte varje dag får komma in i huset så är det ingen som tar hand om det.
De andra husen i det lilla husets närhet vet inte om att byggmästaren inte får komma in och ser inte det heller för det lilla huset använder allt av det bästa den har kvar för att vissa samma kärlek och värme som den tidigare gjort, men utan byggmästaren blir det mindre helt att visa upp och svårare och jobbigare för det lilla huset att hålla upp sin fasad, speciellt med alla uppgifter det finns för det lilla huset i staden.
ibland önskar det lilla huset att hon aldrig blivit byggt, för det förstår inte varför byggmästaren byggde den, vad hade det lilla huset igentligen för mening i staden?
Fast det lilla huset älskade husen i sin närhet alldeles för mycket för att någonsin vilja lämna dem och inte mer få se dem och det lilla huset älskade byggmästaren, hon älskar byggmästaren men kan inte släppa in honom.... för det lilla huset känns allt fel och det lilla huset mår inte bra, har det lilla huset någon framtid alls? hur ska det gå för det lilla huset?!

Har tänkt på det här med att man önskar man kunde hoppa fram i tiden, då man tycker att livet borde vara perfekt eller det man längtar efter, som jag och många av mina vänninor längat efter; Man har sin drömkille och väntar på att frukten av ens kärlek ska välkomnas till värden... men jag insåg att om jag skulle skulle spola fram tiden, så skulle jag inte kunna vara lika lycklig som om jag hade levt alla de år jag spolat förbi, för då skulle jag gå miste om orsaken till varför jag blev lycklig, utan de tuffa och olyckliga tiderna så kommer vi inte kunna känna lyckan av att ha kämpat och kommit igenom det och vi kommer inte kunna uppskatta lyckan vi har på samma sätt.

Sen så är den bästa lyckan den vi upplever i svåra tider, för som jag sa vi uppskattar den mer och kommer ihåg den bättre.

Så om du önskar att du kunde bara lämna allt du gör nu och hoppa framåt, tänk då på att det är resan dit som gör det värt att komma fram, om du missar resan så vet du kanske aldrig att du kommit fram. Det VIKTIGASTE: och i allt lita och förtrösta på Gud, han är aldrig långt borta^^

Big HUG <3